Bildkomposition
|
|
Av Ingemar Edfalk |
|
Bildkomposition handlar om att arrangera bildelementen
(formerna) för att uppnå ett visst syfte. Det kan
t.ex. vara att bygga upp ett intryck av oro eller någon annan
känsla. Harmoni är ett begrepp som ofta nämns i böcker
om komposition. Harmoni är den klassiska kompositionens ledord
och många regler finns för hur man ska uppnå denna
harmoni. De vanligaste två utgångspunkterna för resonemang
om harmoni är dels triangelkompositionen och dels det gyllene
snittet, där bildelementens tyngdpunkter placeras i skärningslinjerna.
|
|
Triangelkompositionen är ett bra
utgångsläge för resonemang om komposition. Den anses
som mycket stabil och de flesta ser nog detta och håller med
om det, även om man inte kan något om komposition i övrigt.
Pyramidformen som sådan ger ju ett tungt och statiskt intryck.
Det känns som om denna komposition är fast förankrad
i marken.
Vänder man triangeln upp och ner får man faktiskt motsatt
effekt. Också i detta fall tydligt urskiljbar för var och
en. En triangel som "står på huvudet" känns
inte stabil. Den inger oro. Man väntar på att den ska falla
åt endera sidan. |
|
|
|
Trianglar, kvadrater, rektanglar, ellipser och
cirklar är enligt min mening statiska kompositioner.
Åtminstone om hela formerna stannar inom bildytan. |
|
Flyttar man däremot ut, eller förstorar kompositionens
huvudlinjer, uppstår i regel en dynamik i bilden. Inte alltid
av godo, men bra att vara medveten om. I många fall är
det just denna förändring av kompositionen man gör
när man tar "det magiska steget närmare" när
man fotograferar.
|
|
Diagonaler är användbara för
att driva på eller åstadkomma dynamik i en bild. Diagonaler
är vad som uppstår när man "flyttar in"
i en triangelkomposition. En diagonal från övre vänstra
hörnet till det nedre högra anses allmänt (i västerlandet)
leda in i bilden. In på scen s.a.s. En diagonal från det
nedre vänstra hörnet till det övre högra däremot,
ger ett intryck av att vara en "ryggbild". Om ingen rörelse-
riktning finns i bilden kan man förstås säga att en
diagonal från övre vänstra hörnet till det nedre
högra är densamma som diagonal från nedre vänstra
hörnet till det övre högra. Vilket det också
naturligtvis är. För mig är inte de här rörelseriktningarna
speciellt viktiga, det är den diagonala linjen i sig, givet att
den börjar och slutar utanför bildytan, som skapar dynamiken.
Jag tror att det enda som är självklart med diagonaler är
att vi västerlänningar läser dem från vänster
till höger och att det därför känns lite mer rätt
om en bil kommer åkande från vänster till höger
i bilden, än tvärtom. Bilen åker in i bilden. |
|
Kors och kryss är vanliga skelett
att hänga upp bildbyggnaden på. Använder man sig av
någon av dessa kompositioner så kan man rentav placera
det viktigaste bildelementet mitt i bilden. Något som annars
brukar räknas som tabú i kompositionen. Observera att
bildexemplet nog får betraktas som övertydligt. Jag kommer
att byta ut det mot ett annat vid tillfälle. |
|
Dela aldrig en bild på mitten, vare
sig vertikalt eller horisontellt. Resultatet av en sådan delning
blir två bilder. (jmfr. s.k. hötorgslandskap med horisonten
precis mitt i bildytan). Både harmoni och dynamik försvinner.
Bilden får två centrum. |
|
Placera inte bildens huvudmotiv (om något
sådant finns) precis i mitten. Lägg det hellre
något åt sidan (som på bildexemplet här bredvid).
Den eventuella dynamiken dör annars, bilden "avstannar".
Dock finns det undantag. Ett redovisas ovan i "Kors och kryss",
ett annat är i de fall något ska redovisas och bildens
enda berättigande är som en exakt illustration. Som t.ex.
vid en produktfotografering. |
|
Upprepningar och formtema
är två andra vanliga kompositionsstrategier. Upprepningar
innebär att samma form upprepas så frekvent att själva
upprepningen i sig blir bildens bärande idé. Om man helt
bortser från bildinnehåll och endast ser till formen så
är ett skolfoto ett bra exempel på en sådan bild.
Även om åtminstone en del fotografer anstränger sig
för att få någon mer övergripande komposition
i bilden. Formtema innebär att man använder sig av en form
som får gå igen några gånger i bilden. Rena
formtema ser man sällan i andra bilder än måleri.
Det är svårt för en fotograf att arbeta med formtema
eftersom målarens möjligheter till kontroll inte finns.
En fotograf kan inte få en buske att upprepa en form som finns
någon annanstans i bilden. |
|
Arbeta med kontraster. Ställ stort mot smått,
mörkt mot ljust, hårt mot mjukt, rörelse mot stillhet,
yta mot djup. Kontraster är en grundläggande del i kompositionen/bildbyggnaden
om man vill uppnå dynamik i bilden.
Öva, öva och öva. Jag avslutar denna
artikel med en kommentar om det enda som egentligen är relevant
när det gäller att skaffa sig kunskaper inom komposition
och bildbyggnad. Titta på bilder. Gå på museum,
studera bilderna i dagstidningarna. Studera alla bilder! Det här
fungerar precis som med att lära sig spela fiol. Det enda sättet
är att spela fiol.
Liksom i fiolspel så kommer man såsmåningom att
börja kombinera olika metoder och arbetssätt, för
att till sist helt sluta tänka på att man sysslar med
komposition i sitt bildarbete. Då kommer man också att
börja närma sig ett personligt sätt att komponera
sina bilder. Man skaffar sig ett bildspråk!
Övning: En mycket effektiv övning är
att riva några bitar tidningspapper och börja flytta
omkring dom på en given yta. T.ex. på ett ark ur ett
ritblock. Sätt upp mål för vad som ska uttryckas
eller understrykas med kompositionen och se hur pass nära målet
du kan nå genom att placera papperslapparna i olika inbördes
förhållanden. Ändra kompositionen och se. Fortsätt
så varje dag på heltid i en vecka. I slutet av veckan
kommer något att hända. Man börjar förstå
vad det handlar om! Denna övning har jag själv "utsatts"
för under ett kompositionsblock för Arne Isacsson på
Gerlesborgsskolan för många år sedan. Jag lovar
att det ger resultat.
Tyckte du att detta var intressant? Läs då också
artikeln om bildbyggnad. Och
om den är av intresse kanske du också är intresserad
av artiklarna om naturstudium och om tecknarens
hjälpmedel.
|
|