Färgkonvertering. RGB-RGB

Av Ingemar Edfalk

RGB-färgrymder och konvertering Läs gärna förordet till artikeln "Kort om färglära" också. Vid fotografering med digitalkamera, liksom vid scanning av bilder till digitala bildfiler är vi som tidigare nämnts hänvisade till RGB och de RGB-färgrymder som kameran eller scannern klarar att återge (undantaget vissa scanners som kan leverera en bild i LAB färger). Den färgrymden konverteras sedan till någon arbetsfärgrymd när man ska arbeta med bilden i datorn. Detta förfarande kallas normalisering. Anledningen till att man gör så är att man vill få "grepp" om bl.a. gråbalansen innan bilden skickas vidare till t.ex. en utenhet. En kameras färgrymd (som kan beskrivas i en ICC-profil) kan t.ex. ha en neutralt grå som ligger på RGB 124, 122, 127. Vilket om det skickas direkt till en bildskärm kommer att visa en bild med blåstick. Alltså vill man först normalisera färgerna genom att "mappa om" färgerna till RGB 128, 128, 128 i någon känd arbetsfärgrymd. Nedan följer en jämförelse mellan fyra vanliga RGB-rymder i avseendet hur stor del av CIElab de kan återge. Observera att 97% på CIElab betyder den del av CIElab-rymden som är möjlig att fysiskt återskapa. De övriga tre procenten är teoretiska eller möjligen en gardering för personer som har ett färgseende bättre än CIE:s "standard observer". Alla fyra dessa färgrymder är vanliga som arbetsfärgrymd även om Adobe RGB (1998) är den i särklass mest använda och användbara. I % av CIElab______ 97,0 ProPhoto RGB_____ 91,2 Wide Gamut RGB___ 77,6 Adobe RGB(1998)__ 50,6 sRGB____________ 35,0 Denna jämförelse visar alltså att ProPhoto RGB förmodligen uppfyller även de högsta krav vi kan ställa på indata om vi kan genomföra fotografering i RAW-format och sedan konvertering till ProPhoto RGB. Dock måste kameran leverera en fil i minst 12bit/pixels färgdjup. Bilden nedan visar grafiskt skillnaden mellan sRGB och Adobe RBG(1998). Rymden de visas i är CIEYxy. Ett annat sätt att visa samma sak är att lägga in de båda rymderna i en CIELab-graf. Man kan då även se gråskaleaxeln som i den ovanstående bilden är osynlig eftersom den ligger i bildens z-axel. De nedanstående bilderna visar snett uppfrån och snett nerifrån hur sRGB förhåller sig till Adobe RGB(1998). sRGB-rymden är grön och Adobe är rött "hönsnät". Axlarna är referenser till CIE Lab. Alla digitalkameror levererar bilder i sin egen färgrymd när man fotograferar i RAW-format (även om kameratillverkarna ibland uppger något annat), vilka sedan kan konverteras till lämplig arbetsfärgrymd. Vill vi ha ett verkligt besked om kamerans färgdjup måste vi göra en ICC-profil för den och sedan jämföra denna med andra profiler i ett särskilt program för det ändamålet. Konvertering mellan olika färgrymder När en bild flyttas från en enhet till en annan måste den ibland konverteras eller anpassas (som det heter i den grafiska världen) till den nya enhetens rymd. Varje bildpunkts kulör, mättnad och valör uttryckt i RGB eller CMYK måste översättas till de värden de motsvarar i "målrymden". Det gäller för det mesta vid utskrift eller tryckning men kan också vara tillämpligt om man vill förbereda en bild för t.ex. visning på bildskärm. Anpassar man bilden till utenhetens (t.ex. bildskärmens) rymd innan visningen så kan man bättre styra hur anpassningen görs och därmed bibehålla så stor del av färgrymden som möjligt. Det finns fyra metoder för att göra detta. Dessa är: Perceptuell anpassning Alla färger från den ursprungliga rymden ändras (krymps och flyttas in) men förhållandet mellan dem bibehålls. Perceptuell anpassning sänker i första hand mättnaden. En bra metod för utskrift av fotografiska bilder då ögat är mer känsligt för förhållandet mellan olika färger än för att varje färg är korrekt. Absolut kolorimetrisk anpassning Färger som inte ryms i målrymden klipps vid rymdens avgränsning. Det relativa avståndet mellan färger utanför rymdens omfång försvinner då och flyttas in direkt innanför gränsen. Om det två färgrymderna inte har samma vitpunkt ändras vitpunkten till den färg i målrymden som ligger närmast det vita i ursprungsrymden. Den bästa metoden att använda om man flyttar en bild från en mindre till en större rymd. Detta därför att man då bevarar vitpunkten. Relativ kolorimetrisk anpassning Färger som inte ryms i målrymden byts ut inom målrymden. Det relativa avståndet mellan färgerna bibehålls. Den färgegenskap som påverkas är i första hand valören. En bild kan bli ljusare eller mörkare. Alla färger flyttas så att de i avseendet valör ryms inom målrymden. Vitpunkten flyttas till målrymdens vitpunkt. (Kallas vitpunktskompensation). Detta är den metod som oftast är att föredra eftersom den ger det bra resultatet för ögat samtidigt som det mesta möjliga av ursprungsrymden bibehålls. Vid konvertering av fotografiska bilder brukar man prova med denna metod för att sedan gå vidare till perceptuell konvertering om resultatet inte blev godtagbart. Mättnads anpassning Behåller de ursprungliga mättnadsvärdena för varje pixel. Färger som hamnar utanför flyttas in till färger med samma mättnad. Här påverkas alltså främst kulören. Passar bäst för återgivning av t.ex. affärsgrafik när den exakta färgen är mindre viktig är styrkan och tydligheten.