Inläsningsupplösning.

Av Ingemar Edfalk

När man ska läsa in (scanna) en bild, är det bra om man redan innan vet vad bilden ska användas till. Vet man det så kan man välja den optimala upplösningen och får därmed det bästa slutresultatet. Scannerns inläsningsupplösning räknar man i ppi (pixlar per tum) medan skrivarens upplösning räknas i dpi (bläck- eller vaxprickar per tum). lpi (linjer per tum) är benämningen på den upplösning ett offsettryck eller utskrift från en del skrivare som rastrerar bilderna, får i slutänden. 

Inläsning för skrivare som rastrerar bilden / trycksaksproduktion

Tumregeln för inläsning av bilder (detsamma gäller förstås för filer från digitalkamera) är att bildens upplösning ska vara två gånger den rastertäthet som kommer att användas i trycket. Detta kallas för kvalitetsfaktor 2. En rasterpunkt (som alltså mäts i lpi) är uppbyggd av x antal färgprickar i x storlekar. Om man ser efter i utskriftsinställningarna i t.ex. Photoshop så finns det en knapp som heter Setup. Klicka på den och sedan på Screens och avmarkera ”use printers default” så får du se en föreslagen rasterform och upplösning. Om vi antar att du ställer in rastertätheten 133 lpi så kommer trycket alltså att göras med 133 punkter/tum. Ju större dessa punkter är dess fler toner kommer de förstås att kunna återge eftersom varje punkt kommer att kunna byggas upp av fler färgprickar. Alltså kan man lite tillspetsat säga att man väljer mellan skärpa och tonomfång. Men det är i teorin. I praktiken får man ett fullgott resultat på en tryckt bild om man bara vet den slutliga rastertätheten i trycket och läser in bilder som ska tryckas i kvalitetsfaktor 2. I fallet 133 lpi ska du alltså läsa in bilden i 266 ppi.

De vanligaste upplösningarna för tryck är som följer:

Naturligtvis förekommer det alla varianter av detta men de ovanstående är vanliga.

Nu kan det verka lätt att bara behöva tänka på 2 ggr. rastertätheten, men inget är ju lätt. Allt det ovanstående gäller så länge man ska trycka/skriva ut i samma fysiska storlek som man läst in i. Men det ska man ju sällan. Ofta skannar man ju t.ex. småbildsfilm och då blir det ju en rätt rejäl förstoring i trycket.

Om vi utgår från att kvalitetsfaktor 2 räcker, vilket den i de allra flesta fall gör, så ska du räkna enligt nedan:

Inläsning för utskrift på bläckstråleskrivare

Bläckstråleskrivare använder i de flesta fall ett s.k. stokastiskt raster. Detta innebär att bildpunkterna trycks i ett slumpartat mönster. Om skrivaren har en angiven upplösning av t.ex. 720 x 720 dpi betyder det att en bilds upplösning (i ppi) inte behöver överskrida denna upplösning. Om bilden har upplösningen 720 ppi utnyttjar den skrivarens upplösning optimalt. Dock kan det vara svårt att upptäcka någon markant skillnad i kvalitet om bilden är i 360 dpi. Det beror naturligtvis mycket på motivet som skrivs ut om det kommer att synas någon skillnad. Ofta är det svårt att uttala sig om bläckstråleskrivare eftersom de inte följer någon standardiserad teknik. En del skrivare skriver ut prickar i olika storlek för att återge färg i olika täthet, medan andra varierar mängden prickar av samma storlek och en tredje typ kombinerar dessa bägge tekniker. Dock brukar en bra tumregel vara att originalets upplösning ska vara jämnt delbar med skrivarens upplösning.

Ex: skrivaren kan skriva ut i 1440 dpi. Prova inläsningsupplösningar på t.ex. 144, 160, 180, 240 ppi o.s.v. För mycket stora bläckstråleutskrifter som ska ses på långt håll klarar man sig ofta med förvånansvärt låg inläsningsupplösning. Det enda som gäller är: testa!

---

Filer från digitalkamera

En bild i råformat från en digitalkamera av bra kvalitet (inte från”konsumentkameror”), är i de flesta avseenden överlägsen ett film-original. Detta beror på att en inläst bild, vare sig det är en vanlig påsiktsbild eller ett storformatsdia på superfinkorning film, innehåller en kornstruktur som också den scannas. Förstorar men upp bilden tillräckligt mycket så vinner oftast det digitala originalet.

---

Inläsning för webproduktion

Ska man bara visa bilder på www eller använda till en CD-produktion e.dyl. så gäller antalet pixlar på längd och bredd. Vilken upplösning i dpi eller ppi man väljer är inte relevant eftersom det bara är en information till utskriftsenheten. Det enda man behöver tänka på är antal pixlar. En bredd på 800 pixlar täcker en bildskärm som är inställd på 600 x 800 (skrivbordsstorlek) o.s.v. Om bilden sedan håller 300 eller 30 dpi spelar ingen roll så länge den bara visas på skärm.

---

Bra att veta

För digitala original gäller som sagt samma som för de scannade när man ska trycka eller skriva ut. Dock finns en skillnad som kan vara bra att veta. Ett scannat original blir alltid bäst om det är scannat i precis rätt upplösning för ändamålet. Det betyder alltså att man inte kan scanna i högsta möjliga upplösning och sedan sampla ner om man vill ha optimal kvalitet. (Ta detta med ”en nypa salt”, det gäller bara om man har mycket höga krav på bildkvalitet).

Ett scannat original kan inte förstoras för att uppnå rätt storlek i trycket. Det är lätt att förstå om du läst hela denna artikel. (Undantaget en max 20%:ig förstoring på bekostnad av att man sänker kvalitetsfaktorn) Dock gäller denna regel inte riktigt för original från digitalkameror (bra sådana) utan det har i praktiska tester visat sig att man utan märkbar kvalitetsförlust kan förstora ett digitalt original upp till ca. 160% om motivet på bilden inte innehåller alltför mycket små detaljer. Du kan alltså dra upp storleken ganska mycket på bilden från digitalkameran utan att förlora i kvalitet! Den främsta anledningen till detta är att ett bra digitalt original innehåller väldigt litet brus och att det inte finns någon kornstruktur som förstoras när man interpolerar upp bilden. Blanda bara inte ihop detta med kvalitetsfaktorn. Förstora först och räkna sedan på det nya måttet.

---

Om digitala original/fotografering

Det enda problemen som fortfarande inte är riktigt lösta i den digitala världen är de s.k. referensfärgerna. D.v.s. sådana färger som alla kan avgöra om de ser naturliga ut eller inte. En sådan färg är hudfärg. Där ligger filmen fortfarande lite före men inte mer än att ev. avvikelser i referensfärgerna lätt kan korrigeras i Photoshop om man har ett sådant digitalt original.

Ett annat problem som dock verkar vara på väg att försvinna med senaste generationen digitala kameror, är att man kan få en slags färginterferens i mycket tunna linjer, som t.ex. hårstrån. Det gör att sådana linjer i vissa fall kan vara både blå och röda om man förstorar upp tillräckligt. Det finns metoder för att avhjälpa detta i Photoshop. Mer om det på annat ställe.

Ytterligare ett problem som i princip knappast förekommer längre men som kan vara bra att känna till om man ändå skulle råka ut för det, är s.k. ”blooming”. Detta innebär att högdagrarna ibland kan ”rinna över” till närliggande områden och skapa förstorade utfrätta partier. Man ska helst vara lite försiktigare vid ljussättningen för digitalfotografering och undvika reflexer och alltför starkt spotljus. I de fotograferingssituationer vi kan råka ut för här på företaget (produktfotografering på plats) är det bäst att ljussätta med stora bouncers (som jag utgår från att vi köpt in när du läser detta) och/eller reflexskärmar i något vitt material. Undvik metallfolie.

För digitala original gäller samma som för de scannade när man ska trycka eller skriva ut.